Nu har jag satt lösenord så jag kan skriva om saker jag vill skriva om utan att fel personer läser.

Fan va sjukt detta är, för ett år sedan var jag singel, gick fortfarande i skolan, bodde hemma och dagarna bara flöt på automatiskt. Nu har jag flyttat hemifrån, förlovat mig och är gravid?! Vad hände egentligen? Vad fort de gick men vad underbart det är. Sedan finns det ju tyvärr dagar då man önskar att man bara var liten igen och inte hade ett enda problem. Pga osäkerhet och rädsla.
För en månad sen kunde jag inte gråta, jag var rädd att det var något fel på mig för inte ens när riktigt hemska saker hände grät jag tillräckligt, nu gråter jag hela tiden! Precis hela tiden. Och det går inte att förklara hur jobbigt det är. Plötsligt har jag börjat tänka tusen gånger mer än förr, och ändå tänkte jag för mycket förr. Jag tänker hela tiden på att bli lämnad, på att stå där själv med en liten bebis. Jag är rädd att vi inte ska kunna flytta hem snart, jag vill verkligen hem. Blir så rastlös och deprimerad av denna staden! Nu låter de som om ingenting är bra och alla tolkar nog detta helt fel!

Jag älskar Marcus mest av allt, och det ska bli helt underbart att vi ska få en bebis.
Jag är bara rädd, det tror jag varenda gravid kvinna är. Rädd att han ska va otrogen, eller få känslor för någon annan eller bara tröttna.