Sitter här och gråter som ett litet barn. Har precis sett klart på The last song. Vilken otroligt bra film, dock väldigt sorglig. Filmen har ett väldigt bra budskap och är allmänt fin rakt igenom, tror även jag sitter här och gråter för att jag blir påmind, jag blir avundsjuk och jag vill dra tillbaka tiden och göra saker jag aldrig fick gjort.

Filmen handlar i det stora hela om två barn som åker till sin pappa, och ska spendera sommaren där, han har cancer och i slutet dör han. På något sätt tror jag aldrig man kan se en sådan film utan att bli påmind om det som hänt mig själv och min familj. För även om det bara är en film och man vet att han inte dör på riktigt, så blir man ledsen för att man minns tillbaka till den dagen då det hände min pappa, samt styvpappa. Man vet hur ont det gör och blir ledsen för andras skull, för att man känner med dom.
Blir även avundsjuk, om det är rätt ordval, då hon i filmen sitter på sjukhuset med sin pappa och säger att hon älskar honom. Jag han inte dit för att säga det, innan han var borta ...