Idag är det två år sedan farfar ringde och sa att pappa är borta.
Igår var jag hos barnmorskan, och vi började prata om detta, och hon sa "Jag förstår att det är en jobbig tid nu, det blir inte bättre med åren." Och nej, det blir det verkligen inte.

Den dagen, för två år sedan, jag förstod inte att min pappa var borta, jag förstod inte att kvällen innan var sista gången jag hörde hans röst. Jag var ledsen och chockad och helt jävla förstörd, men då för att någonting var fel, någon hade sagt något till mig som var alldeles för stort för att ta in, och alldeles för svårt att acceptera.

Tiden gick , och ju mer den gick ju mer saknar man . Man saknar inte någon man träffade någon dag innan, men nu saknar jag, för det är två år sedan jag såg min pappa. Och känslan av saknad kan va någon av de starkaste känslorna, för man kan inte göra något åt det.

Alla sa till mig att pappa var borta, men ingen sa att det var förevigt, det är nu man förstår, att det faktiskt är förevigt.