Många är nog nyfikna på hur förlossningen gick, så ska försöka få ihop det hela. Med lite hjälp av Marcus som nog var lite mer med mentalt än vad jag var vissa stunder. :P

Den 23.e var vi ju som jag tidigare berättat på Näl för överburenshetskontroll som man får gå på om man har gått över 2 veckor. Eftersom jag gick över 2 veckor på julafton fick vi tid dagen innan. Den morgonen kom det lite blod och små värkar hela dagen och jag trodde det kanske var pågång. Men väl på Näl är jag inte öppen någonting så vi fick en nytid på juldagen. Vi blev lite ledsna och irriterande då det inte alls är kul att köra fram och tillbaka till Trollhättan i detta vädret med värkar mitt i allt jul kaos.

Vaknade på julafton och hade värkar, nu mycket värre än dagen innan. Tog alvedon som inte hjälpte men ville inte tro att det var något pågång, var så inställd på att det skulle behöva bli igångsättning. Mamma och resten av min lilla släkt kom hit och dagen gick och värkarna kom och gick med jämna mellanrum hela dagen. På kvällen kom Marcus föräldrar och vi åkte med dom hem en stund runt 10 på kvällen. Ulla tyckte jag skulle ringa då vi hade kollat att värkarna kom med ungefär 7 minuters mellanrum. Så vi åkte hem och ringde till förlossningen , då var klockan runt halv 12. Hon sa att jag skulle bada, då vi redan visste att det inte hjälpte med alvedon. Så jag låg i badet ett tag och försökte sedan sova lite. Gick kanske 10 minuter, sen vaknade jag och hade otroligt ont och gick upp för att kissa. Då blödde det, väldigt mycket. Panikslagen börjar jag grina och ringer förlossningen som säger till oss att komma ner och ta det lugnt då det trodde att det var täckenblödning. Vägen ner var smärtsam och jag kommer inte ihåg det värst mycket. Framme på förlossningen får jag ligga och mäta hjärtljud och värkar och då var jag öppen 4 cm. Detta var runt 04:00. Vi fick då ett rum, och hon undrade om jag ville ha någon smärtlindring men jag kände då att det gick att stå ut så vi fick en radio och hon bad oss försöka vila lite. Den barnmorskan var super snäll och go, men runt halv 7 byter de personal så hon slutade och en ny kom, som var den som förlöste lilla Elsa. :)

Tiden gick, och hon kom in för att se hur öppen jag var, och när jag var öppen 6 cm bestämde dom att de borde ta vattnet. Så det gjorde dom, då satte de även en electron på huvudet på Elsa för att mäta hennes hjärtljud. När vattnet hade gått blev värkarna mycket värre och mer intensiva.
Jag kommer inte ihåg så mycket här, men tillslut ringde Marcus på klockan och barnmorskan kom in och började ge mig lustgas, var då öppen ca 7-8 cm.
Tiden här fram tills krystvärkarna är hela borta. Någon gång här skrek jag efter ryggmärgsbedövning, och de skulle ge mig en kortvarig eftersom jag var öppen såpass mycket, men läkaren var upptagen med ett hjärtstopp på akuten så jag fick helt enkelt vara utan. Men runt kvart över 11-halv 12 började krystvärkarna , fick då någon bedövning runt öppningen.
På något sätt var krystvärkarna bättre än värkarna innan. Och efter varje värk sa de att det snart var över och jag tog i och kämpade allt jag orka och de fortsatte säga att det snart var över. Men när de sa så var det ca 1 och en halv timme kvar.

Marcus hjälpte mig med lustgasen och pushade på mig hela tiden, en barnmorska tryckte på magen, en höll upp benet och den andra satt och skulle ta emot Elsa. Men hon kom inte så de satte dropp i handen på mig för att skynda på det hela. Men ingen bebis ändå, och hennes hjärtljud började gå ner, så de stängde av droppet och lustgasen och hade bara på syrgas för att hjälpa henne.

Efter en stund hör jag barnmorskan säga att hon ser massa hår, men hon tog sig inte riktigt ut ändå, så de fick klippa upp lite, jag märkte ingenting men Marcus hade väldigt ont utav ljudet.
Tillslut hör jag hennes skrik och Marcus säger att vi har fått en dotter och jag får upp henne på bröstet.
All smärta släppte och jag grät. Min älskade Elsa låg på hos mig och jag kände redan då att jag kunde ha gjort om det tusen gånger för hennes skull.
Fick en spruta genom droppet så moderkakan kom.

Tårarna rann på både mig och Marcus. Det var den bästa stunden i våra liv.

Marcus var helt otrolig, han stöttade mig hela tiden och gjorde allt han kunde för att hjälpa till.

Känslan av att gå igenom en sådan smärta som släpper och övergår till den största lycka man kan känna är helt otroligt och måste upplevas. Vi har nu världens finaste dotter som vi älskar mer än någonting annat.

Elsa vägde 4360 kg och var 53 cm lång.

Vår underbara, fina Elsa. För oss är du hela världen och vi ska göra allt för dig.