Måste bara skriva av mig, så ni behöver inte bry er om detta inlägg.

Förlåt Mogge, förlåt för min reaktioner när du har pratat om din sjukdom, det hände för mycket den tiden i livet för att klara av allting, pappa gick bort, det var sista året på gymnasiet, allting skulle göras, du berättade att du fått cancer, jag skulle ha tid att träffa människor och orka vara glad.
Jag hatar mig själv för mycket jag har gjort i mitt liv, och mycket handlar om hur jag var mot dig. Du var världens snällaste människa på alla sätt och förtjänade det bästa! Jag tänker på dig och pappa varenda dag, och hoppas så innerligt att du kan förlåta mig och förstå hur mycket du betydde för mig. Jag var i den delen av livet som man inte ens vet vem man själv är, jag var osäker på mig och allt runt omkring mig.
Att förlora min pappa och se dig bli så sjuk under bara några månader var för mycket att ta in. Jag var bara ett barn, man tror att man är vuxen, men det förstår man sedan att man inte var. Jag skrattade och förstod inte vad som hände, medans jag låg och grät hela kvällarna. Jag låg och önskade varje kväll innan jag la mig att du skulle bli frisk, ingen hörde! Nu ligger jag varje kväll och hoppas att du och pappa har det bra, och att ni vet hur viktiga ni är för mig. Jag hoppas ni hör! Man vet inte vad man har förens man förlorat det, jag hade världens bästa pappa och styvpappa. Nu är ni ett andetag borta, och så kommer det alltid vara. Jag vill bara säga förlåt, för alla bråk, mitt hemska tonårs humör, allt!

Jag tror inte någon förstod att Mogge var sjuk. När pappa hade gått bort blev jag aldrig riktigt glad igen, och det blev tröttsamt för många, men det gick inte att vara glad, när Mogge låg hemma och var så sjuk. Men ingen visste hur allvarligt det var, förens det var försent.

Mogge, förlåt. Jag älskar dig.